En söndagkväll 2009

Den här ovanligt kalla decemberkvällen sitter jag nedsjunken i en varm SL buss med armarna om min tygkasse. I den ligger två kollegieblock och ett glasspaket som jag har lovat att ta med. Jag sluter ögonen för en stund och gör vad jag kan för att stänga av min överbelastade hjärna fylld av oroliga tankar och funderingar. Bussen bromsar in och stannar vid hållplatsen. Jag lämnar värmen och går ut i kylan som biter tag i mina kinder och i min näsa. Genom snöyran ser jag den tegelröda sjukhusbyggnaden, det svaga skenet från adventsljusen i fönstren får mig att längta in i värmen. Med snabba steg går jag på den plogade gångbanan nedför backen och in genom huvudentrén, en blå markering på golvet visar vägen fram till hissen, går in och trycker på knappen med siffran sju, Psykiatriskavdelning 9. Hissdörren går igen med ett gnissel. En hastig blick i spegeln, stoppar ner handen i väskan och klämmer lite på glasspaketet som har mjuknat. Hissdörren öppnas och jag står i en hall med en glasdörr till höger. Trycker på ringklockan. Vårdaren som sitter i fåtöljen reser sig upp och kommer mot mig, drar ett plastkort genom en liten fyrkantig låda och dörren öppnas, klick.   

 -Hej! säger hon.

- Hej! Jag heter Åse och jag ska hälsa på Evelina Johansson.

- Evelina är på sitt rum, åttan, svarar kvinnan och pekar bort mot korridoren.

- Tack, svarar jag och går in. Bakom mig går dörren igen och låser sig automatiskt.

Doften från ärtsoppa och ljudet från Tv:n i dagrummet blandas med skramlet från matkantinerna i köket bredvid. Jag går genom korridoren, stannar framför rum nummer åtta, knackar lite försiktigt på dörren. Inget svar. Knackar lite hårdare, inget svar, väntar några sekunder, öppnar och går in.

- Hallå! Nu är jag här med skrivblock och glass. Inget svar.

Sjukhussängen i kromat stål är tom och obäddad, dörren till klädskåpet står öppet, över den gröna trästolen hänger ett par urtvättade jeans. På det runda träbordet ligger en bunt veckotidningar. Ljuset från lysrörslamporna i taket bäddar in rummet i ett gulaktigt sken och utanför det gardinlösa fönstret faller stora vita snöflingor. Jag ställer ner tygväskan på golvet, flyttar på jeansen och lägger dem på den obäddade sängen. Tar av mig täckjackan, hänger den över stolsryggen och sätter mig ner. Ser på den lilla mjukishunden som ligger på huvudkudden. Det går några minuter. Hon kanske är på toaletten. Den handskrivna lappen med stora bokstäver, UPPTAGET, ligger på bordet bredvid sängen. Lappen som hon hänger på toalettdörren för att slippa låsa om sig. Hon är livrädd för att bli inlåst. Då är hon inte på toaletten. Jag kommer på att glassen håller på att smälta och tar upp påsen ur tygväskan, reser mig från stolen och går ut genom dörren och tillbaka genom korridoren. Stannar utanför köket. Den manliga vårdaren står och diskar. Jag håller upp påsen. 

- Går det bra att lägga den här glassen i frysen?

- Javisst, svarar han och tar påsen.

- Tack, säger jag samtidigt som jag vänder mig om och ser på den kvinnliga skötaren som sitter nersjunken i fåtöljen innanför den låsta ytterdörren.

- Evelina är inte på sitt rum, säger jag.

- Men hon ska vara där, svarar kvinnan.

- Men hon är inte där, säger jag. 

- Aktivitetsrummet … hon är kvar i aktivitetsrummet! Hon reser sig hastigt ur fåtöljen.

- Du kan väl säga till henne att jag är här, säger jag och får syn på kaffevagnen inne i dagrummet.  Går fram till vagnen och häller upp en kopp kaffe och går tillbaka genom den tysta korridoren in i rum åtta och stänger dörren efter mig. Tar en veckotidning och sätter mig på stolen. Dricker mitt kaffe i lugn och ro. Bläddrar lite förstrött i tidningen och hittar en intressant artikel som fångar mig. Jag börjar läsa och försvinner in i den spännande texten.

Dörren rycks upp och den kvinnliga skötaren som satt i korridoren kommer inspringande in i rummet. Hon stannar andfådd framför mig och ser på mig med uppspärrade ögon.  

- Det är bäst att du går. Det är bäst att du åker hem igen, säger hon snabbt.

- Har det hänt något? frågar jag lugnt för att inte jaga upp mig själv.

- Det kan jag inte säga. Vi har sekretess här, svarar hon.

- Men Evelina ville att jag skulle komma och hälsa på idag. 

- Du måste gå! upprepar hon och rösten låter både rädd och barsk på samma gång.

- Men jag får i alla fall veta vad som händer här. Det är till mig hon ringer när hon inte mår bra. Det var till mig hon ringde när hon satt här inne på rummet med ett rakblad. Det var jag som bad henne att lämna rakbladet till er istället för att skära sig, säger jag.
Det knyter sig i magen när jag tänker på alla de paniksamtal som jag har fått från henne under tiden som hon har varit inlagd. Telefonsamtalet i förra veckan när hon berättar att hon varit hemma på ett bevakat hembesök och fått med sig ett rakblad utan att någon märkte det. Jag sjunker ner i stolen och fokuserar på min andning. Från korridoren hörs snabba steg och in genom dörren kommer två kvinnliga vårdare med Evelina framför sig, hon är kritvit i ansiktet, tårarna rinner nedför kinderna och armarna hänger stelt längs med kroppen. Jag ser på henne, men får ingen ögonkontakt. Hon ser så frusen ut i det svarta linnet och den tunna koftan. En av vårdarna går fram till det smala klädskåpet bredvid sängen, hon stoppar in handen under tröjorna i skåpet och tar fram ett paket rakhyvlar. Jag ser hur Evelina darrar till och hennes bröstkorg rör sig snabbare under den tunna koftan. Hon kämpar med att forma orden.

- Jäääääääävla kärring! Du förstörde allt!  Hennes hjärtskärande skrik fyller rummet.

Vårdaren som står kvar framför henne rör inte en min, ser på Evelina och svarar kort.

- Det här är mitt jobb. Finns det fler än de här? säger hon barskt och håller upp paketet.    

- Nej, det finns inga fler! Jääävlaaaaa kärring! Gååå ut härifrån!

In genom den öppna dörren rusar en manlig storväxt vårdare, han stannar framför mig, pekar på mig med hela handen och skriker.

- Nu ska du gå ut härifrån! Du ska gå NU!

Jag vågar inte röra mig. Vad i helvete är det som pågår och varför är dom så otrevliga mot mig? Jag ser på den första vårdaren som bad mig gå, ser på vårdaren som står framför mig. Ser på Evelina som gråter så kroppen skakar. Ser på vårdaren som håller i påsen med rakbladen. Jag tar ett djupt andetag genom näsan, öppnar munnen och säger lugnt.

- Men det bestämmer väl Evelina om jag ska stanna eller gå?

Den storväxta vårdaren vänder sig om och ser på Evelina. 

- Åse ska stanna, ni andra skall gå! GÅ UT HÄRIFRÅN! skriker hon.

Två vårdare lämnar rummet, en stannar kvar och står lutad mot väggen med armarna i kors. Evelina sätter sig på sängen. Jag reser mig från stolen och sätter mig bredvid henne. Lägger min arm om hennes axel, hon är så tunn och stel i kroppen. Hon hulkar och snyftar om vart annat och lutar sig mot min axel, hon slår armarna om mig och bryter ut i en blandning av skrik och gråt.  

- Dom förstörde allt! Jävla kärringar!

- Men det var jag som bad att dom skulle säga till dig. Vad var det som blev avbrutet?

- Jag var i aktivitetsrummet och dom kom in och avbröt mig. Jag fick inte göra färdigt, hon drar in ett djupt andetag och kniper ihop munnen.

- Evelina, andas … andas djupt ner i magen, viskar jag.

Nu först känner jag blodlukt, ser de mörka fläckarna på hennes byxor och bandaget runt handleden. Lyfter försiktigt på koftärmen och ser att hon har ett bandage runt armvecket. Genom min hjärna ser jag bilden av vårdarens oroliga ansikte i repris. Ansiktet som bad mig gå, rakblad, blod lukt, frustration, panik, rädd, liten och ledsen. Det känns som jag sitter bredvid mig själv som 19 åring. Jag vet att det inte är jag, men jag vet hur det känns där inne i den mörka bottenlösa förtvivlan.

- Jag var i aktivitetsrummet och dom kom och avbröt mig, upprepar hon igen.

Hon håller andan igen och pressar ihop munnen.

- Andas ..., ta ett djupt andetag, snälla, säger jag.

Hon släpper armarna om mig. Sätter sig rakt upp, drar ett djupt andetag och skriker rätt ut.

- Jag vill inte andas! Jag vill döööö!

Vårdaren som stannat kvar i rummet ursäktar sig med att hon måste gå och lämnar rummet. Jag föreslår att Evelina ska lägga sig ner i sängen och vila. Jag stoppar om henne med den gula tunna sjukhusfilten och lägger den lilla mjukishunden på huvudkudden nära hennes kind.

- Den vill gosa med dig, säger jag.

- Jag sa adjö till den förut, svarar hon och lägger den mot sin kind.
Jag sätter mig på sängkanten och tar hennes hand, den är så kall och hon är så liten i den stora mörka värld av tankar på vem hon är och vart hon är på väg.
- När du var liten, brukade du tycka om godnattsagor? frågar jag.
Hon ser på mig, nickar och ler.
- Ja, sagor utan bilder. Jag gör egna bilder inne i huvudet.
- Kan du berätta en saga för mig med bilderna som du ser?

Hon kryper ihop, drar den tunna gula filten om sig och sluter ögonlocken. Långsamt börjar hon berätta om ett land långt bort. På en grön äng står en svart och en vit häst som betar i lugn och ro. Hon är en ståtlig riddare klädd i glänsande rustning som vill rida, men hon vet inte vilken häst hon ska välja. Hon ser på hästarna och bestämmer sig för att ropa på den vita hästen. Den kommer skrittande och stannar framför henne, puttar ömt på henne med sin varma mjuka mule och låter sig sadlas. Hon svingar sig upp och galopperar ut över ängen på spännande äventyr i ett landskap långt bort från den låsta psykiatriska avdelningen en ovanligt snöig vinterkväll i Stockholm 2009.

 Jag trodde att hon skulle få hjälp, men det är nu som hon börjar skära sig, först i handleden med en kökskniv, efter det grävde hon i såret med en gaffel och nu är handleder, armveck och underben sönderskurna. Var hittade hon rakhyvlarna på en låst psykiatrisk avdelning? Så kommer jag och ska hälsa på och när de hittar henne ensam i aktivitetsrummet blir vårdarna chockade och vill inte att jag ska få veta vad som har hänt. Dom vill mörka sina egna brister. Evelina har påbörjat en Aspergerutredning under tiden som hon är inlagd, hon är inte unik, det finns många flickor med den här bottenlösa förtvivlan inombords, en förtvivlan som går att uttrycka med hjälp av visuella samtalsmetoder. Jag ber att hon ska få den hjälpen, men det visar sig att varken överläkare, kurator, psykolog eller någon av vårdpersonalen på avdelningen vet vad det är för något. Jag blir på ett anhörigmöte tillsagd på skarpen om att inte fråga mer och att sluta upp med att komma med några förslag. Dom vet bäst vad hon behöver nu när hon är inlagd.

2013
Så sitter hon där igen, på samma avdelning efter att ha tagit en överdos av läkarutskriven medicin. Jag har använt mig av KAT- kit materialet och seriesamtal när hon har bett om hjälp, men det är alldeles för lite av den ”visuella” kommunikationen i hennes omgivning. Det är till mig hon vänder sig när hennes tillvaro rasar samman, men jag kan inte vara ensam om att ta hand om det här. Jag har förklarat för de anhöriga och för LSS - boendet att hon behöver mycket mer av den ”visuella” kommunikationen än vad det verkar förstå, men de har inte visat något intresse. Dagen före självmordsförsöket erbjöd jag mig återigen att komma till LSS- boendet och visa hur vi använder KAT - kit materialet och seriesamtal, men det ville de inte. Dom vet bäst vad hon behöver.